måndag 27 juni 2011

"Access all areas: mitt liv med hårdrockens giganter" av Anders Tengner

ISBN 978-91-1-302812-5 | Norstedt, 2011 | 457 sidor

Under åttiotalet var hårdrockarna kungar. Och mitt ibland dem fanns musikjournalisten Anders Tengner. Han introducerade hårdrock i svensk tv och radio och blev under sina tjugofem år på Okej närmast synonym med tidningen. Anders var en av ytterst få journalister som kom de stora stjärnorna in på livet.

I sjutton kapitel späckade med sex, droger och rock ’n’ roll får vi följa med backstage. Anders Tengner delar med sig av sitt unika arkiv och öppnar dörrarna till en rockskatt som till stora delar är opublicerad. Vi möter giganter som Kiss, Deep Purple, Metallica, Guns N' Roses, Iron Maiden, W.A.S.P., Ozzy och många fler i intima intervjuer, personliga samtal och häpnadsväckande historier. Det här är boken för alla som älskar hårdrock.

Förordet är skrivet av Anders första idol, Alice Cooper.

"I slutet av 1980-talet blev jag hårdrockare, med stort permanentat hår, nitar och leopardtights. Allt tack vare Bon Jovi och deras monsterhit ”Livin’ on a prayer” som jag och bästa kompisen Åsa spelare fram och tillbaka på hennes gamla skivspelare. Rekordet var uppe i nästan 60 lyssningar på en och samma dag. Vi andades och levde Bon Jovi under större delen av högstadiet. Med tiden växte också kärleken till andra hårdrocksband och jag kom att bli ett stort fan av både Guns N’ Roses och Metallica.

När jag läser boken kan jag inte låta bli att förundras över hur lätt det ändå verkade för Anders att komma stjärnorna in på livet, skapa en relation till dem både yrkesmässigt och privat. Jag har visserligen alltid praktiserat mottot ”skam den som ger sig”, men här verkade det ju nästan ha gått som på räls. I alla fall under 1980-talet.

Så här i efterhand känner jag mig både häpen och överraskad över de saker som kommer fram i texten, men jag är egentligen inte särskilt förvånad. Jag vet inte heller om jag kan kalla Anders modig som vågar hänga ut den ena stjärnan efter den andra, kanske är han bara lite för säker på sin sak och funderar inte ens på eventuella repressalier. Han har ju ändå redan träffat alla hundratals gånger så vad spelar det för roll om han gör sig ovän med ett dussin kändisar.

Samtidigt är jag lite avundsjuk på allt som han varit med om och alla han träffat genom åren. Jag hade absolut inte haft något emot att träffa t.ex. Bon Jovi backstage efter konserten i Göteborg den 25 november 1988. Frågan är bara hur stor glädje dom hade haft av att träffa en hysterisk 15-åring?! Det är nog bara att inse att tjejerna backstage inte direkt var till för att ställa några djupa frågor till bandet angående deras senaste platta.

Bokens sjutton kapitel är väldigt olika långa, t.ex. bara 7 sidor om Mötley Crüe mot 70 om Kiss, vilket gör att den känns något snedfördelad. För det hade säkert finnits något mer att skriva om Mötley, eller hur? Dessutom är jag inte så förtjust i att kapitlen är indelade efter de olika banden, för mycket av det som redan skrivits i ett kapitel kommer tillbaka som en blänkare i ett annat. Denna upprepning skapar lite förvirring, åtminstone för mig. Jag hade hellre sett ett bättre utnyttjande av kronologin, där man t.ex. kunde betat av alla band samtidigt under ett och samma år. Nåja, det här är väl ett i-landsproblem ... men jag stör mig ändå lite på det.

Sammanfattningsvis kan jag inte heller komma ifrån känslan av att det här är en skrytbok, en se-vad-häftig-jag-är-som-har-träffat-så-många-superkända-hårdrockare-bok. Men det är väl bara min beskärda del ”av den svenska avundsjukan” som kommer till tals ... igen.

Gillar du hårdrock, gillar du garanterat Tengner’s bok!"


[BBBB]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar