torsdag 23 september 2010

“The Lost Kings” av Arvid Nelson, Eric J, Jeromy Cox, Jim Di Bartolo & Juan Ferreyra

ISBN 978-1-59307-651-1 | Dark Horse Books, 2006 | 176 sidor
(Rex Mundi, 3)

In a Paris where magic is real and the Catholic Church never lost its political dominance, one mans Quest to solve a murder may lead him to the Holy Grail itself!

Doctor Julien Saunière continues his investigation into the theft of a mysterious medieval scroll, only dimly aware of the forces tugging him to the doorstep of the powerful Duke of Lorraine. Lorraine wants to provoke a massive, globe-spanning war that will soak the world in blood - but why? The answer to that question, a deadly confrontation in the ancient catacombs beneath Paris and a blasphemous revelation abort Judas, Christ’s betrayer, all await Julien in this volume of the critically acclaimed Rex Mundi!

Läs mer på www.rexmundi.net

"Om den här historien vore sann skulle kristendomens grundpelare raseras ögonblickligen. Handlingen bygger på en mängd olika hypoteser och diverse antaganden om huruvida Jesus verkligen dog på korset eller inte, om han faktiskt var gift med den prostituerade Maria Magdalena och om de eventuellt hade barn tillsammans. Vad händer då om en ättling till Jesus, i rakt nedstigande led, ger sig tillkänna? Och på vilket sätt spelar magin en så stor roll i berättelsen? Många lösa trådar återstår ännu att knyta ihop innan äventyret Rex Mundi är fullbordat. Jag väntar med spänning på de två avslutande delarna.

Det som är mindre bra med det här oerhört spännande albumet är att det faktiskt är illustrerat av inte mindre än tre olika tecknare: kapitel 1-2 av Eric J och Jeromy Cox (som tecknade de två tidigare albumen), kapitel 3-4 av Jim Di Bartolo och kapitel 5-6 av Juan Ferreyra. Genom att läsa de två första albumen har man vant sig vid Eric J’s vassa lite kantiga figurer och Cox mörka färgsättning, så när man kommer till Di Bartolo’s avsnitt blir man nästan förskräckt av ljuset i bilderna. Dessutom ser personerna inte alls ut som dom borde, knappt ens en likhet kan märkas. Ferreyra’s sätt att teckna och färglägga är klart inspirerade av art nouveau-stilen och dessutom återkommer tack och lov en viss likhet mellan de tidigare figurerna. Så jag tror nog att jag kan stå ut med hans illustrationer fortsättningsvis."


[BBB]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar